Kärlek, stöd och bistra sanningar.

Mina allra närmaste vänner, de är inte många kanske en två-tre stycken.

De har säkert många saker gemensamt men en gemensam nämnare är att de bor långt ifrån mig. Vi träffas sällan. Men jag tackar den moderna tekniken och speciellt internet för den nära kontakt vi kan ha trots detta.

De är såna vänner jag inte måste prata med varje dag. Även om det gått veckor så tar vi upp tråden och allt bara är som det brukar. Jag kan ringa mitt i natten om det är något och de vet att samma gäller för dom.

I förmiddags hade jag en lång chatt med en av dessa närmaste, älskade vänner.

Hon går igenom en tuff tid. Relationer är svårt! Människor är svåra, knepiga att förstå sig på.

Skönt att få bekräfta henne, skicka en massa styrka och kärlek. Hon är en fantastisk människa! 

En sån person som lyfter och bekräftar andra tills hon själv är helt dränerad. Vilket också får just människor som behöver mycket bekräftelse att söka sig till henne.

Hon som är så klok och ger så bra råd behöver också stöd o bekräftelse.

Jag är så glad att vi kan ge det till varandra.

Kärlek, stöd och ibland bistra sanningar.

Tröttheten.

November, mörkaste tiden på året.

I år en rätt solig och varm historia, men fortfarande korta dagar och mycket mörker.

Det märks på jobbet att alla är trötta. Patienter ringer och är arga, krävande och oförstående. Personalen är trött, det blir många konflikter. Både med patienter och kollegor om små och stora saker.

För mig innebär tröttheten att jag släpar mig till o från jobbet. Ligger i soffan. Minsta möjliga aktivitet.

Barnveckor jobba, laga mat, kort umgänge med killarna, nattning, sova, fixa frulle, gå till dagis/fritids, åka till jobbet osv.

Barnlösa veckor jobbar sent två kvällar, med två sovmorgnar. En tidig jobbdag. 

Mycket som ska hinnas med. Städa, tvätta kläder, handla, sova... Umgås med kärleken, träffa vänner, träna...

Jag fixar det inte, måste prioritera.

Får höra att träningen måste jag ta mig tid till. Men när?

Måndagar åker jag till Uppsala, tisdagens sovmorgon går till att resa till jobbet. Slutar 20, stentrött. Skulle kanske hinna träna på onsdagmorgon, men orkar inte gå upp tidigt.

Onsdagkväll slutar 19, skulle jag träna är jag hemma 21.30. Med uppgång 5.30 känns det sent...

Torsdag jobbar jag 10 timmar, handlar mat inför barnvecka, städar, fixar...

Var ska jag få in vänner? Hur ska jag orka med träning?

Ekorrhjulet snurrar...

Wordfeud.

Tänk om jag hade varit den personen som kommit på Wordfeud.
Han, jag gissar att det är en han, tjänar 75 000:- om dagen just nu. Det hade inte varit helt fel. Alls.

Jag vill också komma på något som blir en sån hit!

Satt nu på kvällen i köket med en kopp te. Chattade på Fejjan, skrev på Wordfeud. Kände att nu börjar jag bli trött, kanske skulle ta o gå lägga sig i bra tid ikväll!

Pang!

Då slår det mig. Tvätten! Jag har ju en färdig tvätt i maskinen... Blä!
Bara att hasa in i badrummet o göra sin plikt.

Föräldramöte.

Ikväll var jag på första föräldramötet i skolan.

En massa nyblivna skolbarnsföräldrar satt snällt o lyssande på fröknarna.

En obligatorisk presentationsrunda. Med en som alltid höjd puls vid tal inför flera människor berättar jag om att M har två mammor. Två mammor som är skilda och ingen pappa. 

Kommer de andra barnen hem o berättar att M har två mammor och ingen pappa, så är det för att det faktiskt är så.

Jag poängterar också att M är en högst vanlig pojke men han lever i en annorlunda familj, en regnbågsfamilj. Det är vi som avviker från det vanliga inte han.

Om någon av de andra föräldrarna har några frågor eller funderingar kring Regnbågsfamiljer så är de välkomna att fråga både mig eller den andra mamman. Vi svarar gärna. Fråga INTE M. Fråga oss vuxna.

Fröken säger särskilt att hon är glad över att ha en Regnbågsfamilj i klassen.

Det är ett ständigt komma ut. Varje dag. Har man valt att skaffa barn så finns inget alternativ. Vad skulle det ge för bild för barnen? Att jag skäms? Att det är något konstigt?

Nä nu är det öppna kort. Jämt, jämt, jämt.

Åter till mötet, skönt att presentationen gick bra!

Det kändes som ett bra gäng av föräldrar.

Det gick hyfsat lätt att värva folk till klassföräldrar och till föräldrarådet. Det är ett gott tecken.

Jag låg lågt. Antar att jag hämnar där en dag ändå...

Underligt.

Jag lämnade nyss bort barnen.

Uppklädda i vita skjortor och svarta byxor for de iväg med sin mormor K.

Idag gifter sig barnens andra mamma. Min förre detta fru.

Jag medger, det känns konstigt.

Det vore kanske mer konstigt om det inte kändes alls.

Jag hoppas för barnens skull att de lever lyckliga i hela sina liv.

Sjuk.

Idag är mina arbetskamrater på aktivitetsdag på Bosön.

Jag skulle ha gått på självförsvar, bågskytte och en föreläsning om något livsklokt.

Istället är jag hemma. Hemma med en retlig feber. Inte mycket bara en grads höjning sådär. Men fullt tillräckligt för att sänka mig. En enorm trötthet o allmän sjukkänsla. 

Kämpar för att hypokondrikern i mig inte ska växa. Just nu viskar hon bara i bakhuvudet... "Det är tecken på något allvarligt" "Det är cancer..."

Jag började träna för sådär 2 veckor sedan, kom iväg att springa lite på löpbandet. Drog ett par gånger i maskinerna på gymmet. Drog ner på snacks o småätande. Det kändes verkligen toppen att ha tagit sig iväg! Äntligen! Nu skulle jag komma igång! Att älsklingen gjorde lika gjorde saken ännu bättre.

En lite klokare röst i mitt inre påminner mig om att jag vid varje tillfälle jag försökt komma igång med träning brukat bli sjuk efter sådär 2 veckor. 

Kanske, kanske kan det vara samma sak nu? Inte någon dödlig sjukdom? Kanske kroppen som reagerar på en förändrad livsföring?

Jag tänker i alla fall inte ge upp träningen. Jag vilar den här barnveckan som kommer, sen är det jag som är på det igen!

Perspektiv.

Runt omkring faller vänners liv ihop.

Det är skilsmässor, polisanmälningar, depressioner, sjukdomar, dödsfall. Listan kan göras lång. Ingen har drabbats av allt, men det är mycket olycka.

Människor är inte snälla mot varandra. Och väldigt ofta är människor inte snälla mot sig själva.

Varför har vi så svårt att älska oss själva? Det är alltid något som inte är bra. Hur ska någon annan kunna acceptera dina fel o brister när du inte gör det själv. Var nöjd med dig själv!

Behandla andra som du vill bli bemött själv, men förvänta dig inte samma tillbaka. För vi tänker alla olika..

Gör vad du kan för andra, även om du inte får tillbaka, så mår du bättre i själen om du vet att du gör gott.

Jag är idag väldigt tacksam över mitt liv.

Jag har två fantastiska barn som är friska, glada o helt normalt 3 o 6-årstrotsiga.

Samarbetet över barnen med deras andra mamma funkar helt ok.

Min närmsta familj med mamma, syster o mormor är hyfsat friska.

Jag har ett fast jobb på en bra arbetsplats.

Jag trivs i min lägenhet. Den är fin o jag har gjort i ordning balkongen igår. <3

Jag älskar min flickvän och hon älskar mig. Vi är trygga i vår kärlek. Vi har bekymmer att få ihop en gemensam vardag, men är övertygade om att det kommer i framtiden. 

Tiden är på vår sida. Vänta ut det bara.

Vi är så rätt. På alla plan.

Jag älskar dig!

10 månader!

Av längtan till dig 

I en evighet levde jag som om du inte fanns 

I alla drömmar var du ändå nära 

så underbart nära 

Och jag trodde jag fann dig 

men du var någon annanstans 

Varenda gång jag funnit någon 

så såg jag att drömmen inte var sann 

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig 

För jag trodde att du fanns och väntade mig 

Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött 

För att möta den vackraste människa jag någonsin mött 

Det var enkelt och vackert 

du sa att du väntat mig 

Jag kunde ana att det fanns en himmel 

på jorden jag såg den 

Och du bad mig leva 

mitt liv alltid nära dig 

Jag följde dina steg och allt jag någonsin 

drömt om fanns där för mig 

Det finns ingen som lockat 

mitt hjärta så underbart 

Med all din ömhet får du sorg och smärta 

att sakta försvinna 

Alla skuggor, 

allt mörker som förr var uppenbart 

Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, 

som stiger med solens fart 

Av (Åsa Jinder och Jan Krantz)

Föräldraångest

Tänk vad mycket böcker, tidningar och internetsajter det finns som talar om för oss hur vi SKA vara som föräldrar.
Att vara förälder innebär så mycket funderingar på vad som är normalt och vad som är bäst för barnen. Ska man vara hård o konsekvent? Ska man vara mer lätt på handen o låta barnen prova själva enligt "Learning by doing"?
Är man en dålig föräldrer om man är tvungen att jobba på vardagarna? Så barnen kanske tom och med måste vara på dagis, förlåt förskolan, redan 7 o inte få gå hem förrän 16?
Är det dåligt att vilja ha sammanhängande semester på sommaren? Att man som förälder o som jag ensamstående förälder behöver tid för att varva ner?
Gå in på en sådan sajt på nätet o fråga hur du ska göra och gamarna är på dig!
Barn ska vara med sina föräldrar varje ledig sekund av förälderns tid. (om detta gäller både mamman och en eventuell pappa vet jag inte) Barn ska vara lediga från förskolan HELA sommaren! Hur löser folk det praktiskt? Jag har rätt till 4v sammanhängande semester varje sommar, det tror jag dessutom att man är skyldig att ta ut.

Jag tror barn mår bra av glada utvilade föräldrar. Jag tror inte att sommardagis är farligt för barn. Mina barn har stortrivts på sommardagis med utflykter till stranden och annat mys.
Barn får kärlek av sina föräldrar varje dag!

Sluta lyssna på alla måsten!

Lyssna på ditt hjärta! Läs av ditt barn. Känns bra för dig som förälder? Verkar det som att det är ok med barnet? Go for it!
Våga tro på dig själv som förälder! Du är den bästa föräldern för ditt barn.

Jag går aldrig in på föräldramåste-sajter längre, jag mår bara dåligt o får dåligt samvete. De är ju rabiata!

Visa barnen att man älskar dom. Tala om för barnen att man älskar dom!
Då får vi trygga, lyckliga barn.

Plötsligt händer det!

Idag var jag hos kiropraktorn för första gången.

Tidigare har jag träffat massörer, sjukgymnaster, naprapater o annat vårdfolk. Men idag, premiär för kiropraktorn.

En hyfsat liten tjej kommer o hämtar mig i väntrummet.

Hon pratar oavbrutet, men det är trevligt. Känns inte stressad.

Vi går igenom sjukhistoria o hon frågar om jag har några bekymmer med min rygg. Jag säger att -Jo då, ibland har väl lite ont. Mellan skuldrorna eller i ländryggen.

Hon känner igenom ryggen, det gör inte ont men hon känner att jag är stel.

Sen följer en snabb serie av "justeringar" Jag har fått ryggen knäckt förr men aldrig i denna hastighet!

Pommes frites! Hon hade verkligen koll! Och att det smällde! Hela ryggen!

Efteråt sa hon att jag nog var rätt tålig o borde ha rätt ont... Kanske är så.. :-)

Det ska bli spännande att se vad det blir av den här behandlingen!

På vägen hem från Forum gick jag i tankar o plötsligt i höjd med Bilia så blev jag tvungen att stanna till.

Jag uppfylldes av lyckokänslor! De bara vällde över mig!

Lycka över kärleken, lycka över barnen, lycka över en eftermiddag utan stress i bara mitt eget sällskap, lycka över våren, lycka över livet!

Jag kan inte komma på någon trigger för att det hände just då.

Det är så fantastiskt härligt när de kommer, dessa korta stunder av jublande glädje!

Bara att vara i dom så länge det går.

Jag hoppas och önskar att alla får känna sån lycka över livet någon gång ibland.

<3

Tålamod...

...är inget jag är bra på. Eller jo. Det är jag nog. Men det beror ju förstås på vad det gäller.

Jag har hittat kärleken! Det är fantastiskt! Njuter av varje sekund vi har tillsammans!

I 8 månader har vi farit fram o tillbaka mellan Stockholm o Uppsala. Sovit alldeles för få timmar, gått upp mitt i natten för att hinna till jobb, pratat i telefon arton miljoner timmar och längtat, längtat o saknat!

Det är så härligt, men nu börjar tålamodet tryta. 

Det känns som att vi står o stampar på samma punkt!

JAG VILL FLYTTA IHOP!!!

Nu är det inte så enkelt. Vi bor i olika städer, med barn på dagis. Med en till förälder till våra barn. Det är mycket som ska klaffa o ordnas innan vi äntligen är där...

Jag vet att när vi väl sitter där i vår gemensamma lägenhet så kommer vi säkert se tillbaka på den här tiden o tycka att den var härlig!

Så det är inget att göra. Ta djupa andetag o njuta av varje stund av livet, både när vi är tillsammans o när vi är isär.

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Att få leva är en ynnest, att leva livet till fullo är en skyldighet vi har till de som inte får vara med längre. Dessutom vet man aldrig när det är slut.

Jag lovar alla mina änglar, alla ni som inte är med längre, att göra mitt allra bästa att njuta av livet!

Prioriteringar.

Sitter i köket o letar sista-minuten-resa någon gång i slutet av februari. En vecka till solen. Jag o hjärtat.

Köksbordet är fullt av sönernas pyssel, det är stopp i avloppet i diskhon, har en tvätt att ta ner i badrummet. I vardagsrummet ligger killarnas leksaker spridda över golv, soffa o bord. Granen står stendöd i ett hörn.
Dammet börjar samla sig i hörnen.

Men jag kollar efter en resa bort....

Livet handlar om tillval, bortval o prioriteringar.

Dubbelt.

Alltid är allting så himla dubbelt.
Superskoj att komma ut på festligheter med vänner, samtidigt vill jag inget hellre än att mysa i soffan med den långa, vackra.
Härligt o hysteriskt under barnveckorna, så skönt att lämna över vissa fredagar, samtidigt gråta sig till sömns vissa kvällar med barnens gosedjur i famnen, för att jag saknar dom så förbannat mycket!

Längtar enormt efter att få dela vardagen med kärleken.
När man som vi lever/bor i olika städer, med barn, dagis o vardag. Dessutom en andra förälder att ta hänsyn till. Då är det där med att pussla ihop sina liv inte en enkel historia.
Den som ska flytta måste få med barn och dessutom få den andra föräldern att flytta med...

Man kan få huvudvärk av mindre.
Vi väljer att skjuta problemet på framtiden.
Jobbigt med alla frågor om vem som ska flytta o när. Det undrar ju vi med...

Jag hoppas att det på något vis ska ordna upp sig av sig själv.

Det MÅSTE det!