2012 WTF!

Ja inte har året börjat lätt.

Väldigt mycket sjukdom och död. I den absolut närmsta vänkretsen.

Sorg, ilska, uppgivenhet.

Oro över de som drabbats, och oro över att åldras och att skit händer. Ju äldre vi blir desto mer skit händer. Bara att vänja sig som min mamma sa.

Samtidigt rullar vardagen på. Barnen, jobbet... Allt som kräver närvaro. Lite kan gå på rutin. Annat får stå på vänt eller sparlåga.

Tillsammans med allt jobbigt kommer insikten om och glädjen över att leva. Och att det inte är en självklarhet. 

Vi är skyldiga att leva livet så mycket vi bara kan!

Vi är skyldiga de som inte längre får vara med, att göra vad vi kan för att älska och göra gott.

<3

Svårt.

Att finna varandra och älska varandra när man är vuxen är lika härligt som när man är ung.

På många sätt är den unga kärleken enklare. Inte så mycket mer än sig själv och sin partner att ta hänsyn till.

När man kommit en bit på sin livsvandring är det svårare. Vi har alla bagage och vi är formade av våra erfarenheter. Man upptäcker att man börjat stelna till i vad som är rätt eller fel. Vi fastnar i traditioner och vanor. Så här har det alltid varit och så ska det förbli. Man kan ha barn och sätt att tänka kring hur man förhåller sig till dessa.

Att mötas två olika människor i detta. Två människor som går två olika vägar och formats olika. Att mötas och försöka fläta ihop sina liv, sina tankar kring om livet och hur man förhåller sig till dessa är svårt.
Trots goda viljor och stor kärlek så är vi inte mer än människor.

Klart även älskande krockar ibland, det sliter och drar i hjärtat. Allt vi vill är samförstånd, glädje och kärlek.
Men det som i huvudet lät som kärlek tolkas som något helt annat när det lämnar munnen.

Då är det skönt att du är du och jag är jag.
Att komma fram till att vi båda vill kärlek. Trötthet, sjukdom och en massa yttre stress sätter krokben.
Att avsluta kvällen i samförstånd.

Jag älskar, du älskar.

Jag vill leva mitt liv med dig!

<3