Tröttheten.

November, mörkaste tiden på året.

I år en rätt solig och varm historia, men fortfarande korta dagar och mycket mörker.

Det märks på jobbet att alla är trötta. Patienter ringer och är arga, krävande och oförstående. Personalen är trött, det blir många konflikter. Både med patienter och kollegor om små och stora saker.

För mig innebär tröttheten att jag släpar mig till o från jobbet. Ligger i soffan. Minsta möjliga aktivitet.

Barnveckor jobba, laga mat, kort umgänge med killarna, nattning, sova, fixa frulle, gå till dagis/fritids, åka till jobbet osv.

Barnlösa veckor jobbar sent två kvällar, med två sovmorgnar. En tidig jobbdag. 

Mycket som ska hinnas med. Städa, tvätta kläder, handla, sova... Umgås med kärleken, träffa vänner, träna...

Jag fixar det inte, måste prioritera.

Får höra att träningen måste jag ta mig tid till. Men när?

Måndagar åker jag till Uppsala, tisdagens sovmorgon går till att resa till jobbet. Slutar 20, stentrött. Skulle kanske hinna träna på onsdagmorgon, men orkar inte gå upp tidigt.

Onsdagkväll slutar 19, skulle jag träna är jag hemma 21.30. Med uppgång 5.30 känns det sent...

Torsdag jobbar jag 10 timmar, handlar mat inför barnvecka, städar, fixar...

Var ska jag få in vänner? Hur ska jag orka med träning?

Ekorrhjulet snurrar...