Ja inte har året börjat lätt.
Väldigt mycket sjukdom och död. I den absolut närmsta vänkretsen.
Sorg, ilska, uppgivenhet.
Oro över de som drabbats, och oro över att åldras och att skit händer. Ju äldre vi blir desto mer skit händer. Bara att vänja sig som min mamma sa.
Samtidigt rullar vardagen på. Barnen, jobbet... Allt som kräver närvaro. Lite kan gå på rutin. Annat får stå på vänt eller sparlåga.
Tillsammans med allt jobbigt kommer insikten om och glädjen över att leva. Och att det inte är en självklarhet.
Vi är skyldiga att leva livet så mycket vi bara kan!
Vi är skyldiga de som inte längre får vara med, att göra vad vi kan för att älska och göra gott.
<3
<3
SvaraRadera